Varför når vi inte fram?

Om du vill nå alla du kommunicerar med behöver du tänka på tillgänglighet. Svårare än så är det ju inte. Människor är olika och därför behöver vi erbjuda alternativ, så att den som inte ser kan få text uppläst, så att den som inte hör kan få film textad och så vidare. Men trots att det är så självklart är det mesta otillgängligt för stora grupper.

Jag minns fortfarande mitt första säljmöte när jag precis hade börjat jobba med tillgänglighet. Jag var helt övertygad om att det handlade om omedvetenhet; om vi bara kunde nå ut med informationen så skulle alla vilja bli tillgängliga!

Med hjälp av en personlig kontakt hade jag fått chansen att göra en dragning för ledningsgruppen på ett anrikt företag som säljer livsmedelsprodukter. Målgruppen för mat är definitivt ”alla”, så argumentationen är lätt som en plätt, tänkte jag. Jag hann dock inte särskilt långt i min oemotståndliga presentation förrän en äldre man i vackert skuren kostym och ett artigt leende på läpparna avbröt mig och frågade ”Om det där är så bra, hur kommer det sig att ingen av våra konkurrenter redan har gjort det?” Jag försökte kontra med att det är en stor möjlighet att vara först … men insåg snabbt att jag redan förlorat deras intresse. Kanske skulle jag, med tanke på genomsnittsåldern i publiken, istället ha fokuserat på att vi alla blir äldre. Vad vet jag.

Majoriteten har ett annat fokus

Tyvärr är det, för de flesta, inte alls självklart med tillgänglighet. Det verkar fortfarande mest vara människor som själva har någon erfarenhet av personer med funktionsnedsättning som tycker ämnet är viktigt. Vad beror det egentligen på? Jag tror fortfarande att mycket handlar om okunskap, men det kan omöjligt vara hela sanningen.

Det är nämligen sällan någon säger, i alla fall inte rent ut, att det där med tillgänglighet, det är vi inte intresserade av. Däremot finns det lustigt nog alltid något annat som är mer prioriterat, både vad gäller ekonomiska och personella resurser. Det finns naturligtvis idioter överallt. Men jag vill inte tro att de utgör den stora majoriteten av mänskligheten …?

Det fascinerar mig att kloka och intelligenta människor med stor empatisk förmåga inte kan se konsekvenserna av att exkludera andra människor. En tanke har följt mig under ett par år:
Kan det bottna i att vi människor inte vill erkänna oss svaga och hjälplösa, ett slags rädsla för ålderdom, sjukdom och död? Att många av oss helt enkelt inte vill inse att den tillgänglighet som vi skapar idag kan hjälpa oss själva i morgon?

De flesta av oss vill nog inte tänka på att vi med stor sannolikhet successivt kommer att förlora vissa förmågor om vi får leva länge nog. Det är redan ganska deppigt när vi, fortfarande i arbetsför ålder, börjar märka att vi inte orkar lika mycket som förr, att det tar längre tid att återhämta sig, att det inte är värt att festa mycket och sova lite, för dagen efter blir så eländig …

Är det så enkelt att vi på något sätt brottas med döden? Eller är det nåt annat som gör att vi i branschen fortsätter att prata, skriva, berätta, visa, tjata och hålla på – och att världen ändå till absolut största delen är otillgänglig efter alla dessa år?

Jag är inte alls säker, men jag misstänker att det i alla fall är en delförklaring. Frågan är då hur vi ska kommunicera för att ändå påverka beslutsfattare i stort och smått.

Susanna Laurin, Ordförande, Stiftelsen Funka