Den anpassade muspekarens förbannelse

Föreställ dig det här: du besöker en webbplats och plötsligt har din pålitliga muspekare fått sällskap av en pulserande lila klump stor som en tallrik. Grattis – du har just blivit utsatt för en så kallad muspekar-kidnappning (cursor-jacking).

Då och då stöter jag på webbplatser som desperat försöker göra sig minnesvärda. Du känner igen typen: överdrivna animationer, parallax scrolling, störande hover-effekter, retrotypsnitt och pricken över i:t en anpassad muspekare.

Felet är att designern har förvandlat navigeringen till ett sällskapsspel som ingen har bett om att få spela.

Standardiserade ikoner bygger på igenkänning, inte slump. Den lilla handen du ser när du håller muspekaren över en länk, I-balken för textmarkering, pilarna för att ändra storlek – de fungerar som vägskyltar på webben. Att ersätta dem med en kreativ vision målar i princip om stoppskyltar till abstrakt konst.

Många användare är beroende av anpassade markörinställningar för tillgänglighet. Operativsystemen ger möjlighet att göra markören större och anpassa färg och kontur. En webbplats som sätter sina estetiska val framför användarnas tillgänglighetsbehov är inte kreativ – den är exkluderande.

Avskräckande exempel (“Hall of shame”)

Klumpmonstret: En enorm cirkel som följer användaren överallt, ibland med text som flyter inuti. Den är extremt påträngande och eftersom flera studier har visat att det finns en stor korrelation mellan muspekarens position och var användarna tittar på skärmen när de surfar på webben, döljer den också text och ibland hela det klickbara objektet. Det är som att någon håller en ballong framför ditt ansikte medan du försöker läsa. Vissa klumpmonster pulserar till och med och byter färg – för tydligen var det inte tillräckligt irriterande att blockera med ballonger.

Kometsvansen: Din markör blir en turnerande ljusshow med målade linjer eller snirkliga svansar som följer efter. Det kan verka fantastiskt tills du försöker klicka på något och det klickbara objektet plötsligt befinner sig någonstans i det kosmiska skräpfältet bakom den vackra animationen.

Mellanchefen: Markörer som skriker ut instruktioner som ”SCROLLA NER”, ”KLICKA HÄR” eller ”LÄS MER” med fet stil. Detta är vanligtvis en kod för ”vår design är så otydlig att vi var tvungna att förvandla din pekare till en blinkande fyr”. Ofta visas meddelandet med versaler, så att du inte ska kunna missa designens desperata vädjan om interaktion. Ett tips: om du behöver be folk att scrolla är det bättre att göra om designen så att scrollningen blir intuitiv.

Trolleritricket: Markörer som förvandlas från cirklar till kvadrater till pilar till vad-som-helst när användaren rör sig på sidan. Muspekaren har en identitetskris, och ärligt talat, det har besökaren också när hen försöker lista ut vad som är klickbart.

Inget av det här är unik eller kreativ design! Snarare är den här typen av webbplatser en brottsplats för dålig UX och bör hanteras som sådan.

Den verkliga kostnaden för kreativa markörer

Musmarkören är en av webbens mest välkända visuella objekt. Att bryta mot den konvenansen förstör förtroendet för webbplatsen. När en designer kidnappar markören blir texten bokstavligen osynlig bakom den förment “hjälpsamma” anpassade markören. Det skapar kognitiv överbelastning och distraherar användarna från det innehåll de kom för att läsa, och förändrar hur markörer har fungerat sedan urminnes tider.

För en del användare är det här mer än ett irritationsmoment – det är ytterligare ett hinder mellan dem och ditt innehåll. Många användare behöver förutsägbara, bekanta gränssnitt för att kunna fokusera ordentligt, och en dansande muspekare hjälper ingen att koncentrera sig på det faktiska innehållet.

Om en varumärkesidentitet är beroende av en annorlunda musmarkör är varumärket förmodligen inte särskilt starkt.

Bra design ska ta bort friktion, inte lägga till den. Det coolaste en markör kan göra är att hålla sig undan och låta människor använda webbplatsen på egen hand.