Dyslexi, typsnitt och att hitta det som funkar

Av Malin Hammarberg

Tillgänglighetsexpert & Senior UX-designer, Stiftelsen Funka

Jag har ärvt min pappas dyslexi.

Jag har både en högskoleingenjörsexamen och en civilingenjörsexamen. Min dyslexi har sällan varit ett hinder – förutom kanske då jag trodde en fusklapp var en bra idé när jag modererade en panel, jag kommer tillbaka till det.

Min dyslexi är inte konstant. Vissa dagar är det sämre, ibland varierar det till och med under samma dag. När jag är trött eller stressad blir min läsning och stavning värre.

Hur min dyslexi funkar

Jag läser fel ibland, hoppar över ord eller läser andra ord än vad som står och jag läser sämre högt än tyst.

När min son var liten älskade han dinosaurier. Jag läste namn högt för honom – och än idag, år senare, lever mina felläsningar kvar i vår familj. Giganotosaurus, till exempel – jag kallade den Gigantosaurus, vilket tydligen är en helt annan dinosaurie.

Två dinosaurier, en Giganotosaurus och en Gigantosaurus. Giganotosaurus säger till den andra dinosauriern att den är en Gigantosaurus vilket gör den andra dinosauriern oförstående. Illustration.

Nyligen var jag moderator för en panel. Jag hade en fusklapp med de överenskomna frågorna, deltagarnas namn, roller och företag. Jag som ofta pratar inför folk – jag stakade mig totalt när jag försökte läsa från den. Nästa gång får paneldeltagarna ta mina frågor som de kommer. Inga fusklappar.

Jag stavar som en kratta. Lägger gärna mellanslag mitt i ett ord, eller precis före sista bokstaven. Skriver ihop ord som ska vara separata. Missar hela ord. Det roliga är att jag ser dessa fel i andras texter – just för att felstavade ord är svårare att läsa – men i mina egna texter? Inte en chans. Hjärnan ser vad den förväntar sig.

Jag skriver som sämst i chattar och sms med kollegor och vänner när jag ska vara snabb – vilket ibland kan bli supersvårläst och ibland helt fel.

En dialog med pratbubblor.
Yeey fått nytt flyg till cph sen till paris sen till dallas
Framme vid halvåtta i dallas
Du menar Dulles hoppas jag?
Dulles… haha förlåt

Korta ord är värst. “Själv”, “kanske”, “kjol” – jag lägger energi på de långa krångliga orden och sen fumlar jag på de enkla.

Jag litar på den röda slingrande linjen under felstavade ord. Problemet är att ibland stavar jag så fel att jag skriver helt andra ord – och då hjälper inte stavningskontrollen eftersom ordet tekniskt sett är korrekt. Bara fel. Särskrivna, ihopskrivna och saknade ord fångar den inte heller. Där har AI faktiskt blivit ett bra stöd för mig – just för den typen av fel.

Det här är min upplevelse – men dyslexi ser olika ut för olika personer.

Jag gillar ändå att läsa

Det kanske låter konstigt, men jag upplever att läsning håller min dyslexi i schack. Ju mer jag läser, desto lättare blir det. Och jag ser fram emot alla härliga böcker jag kommer läsa i sommar.

Text-till-tal och ljudböcker? Vissa älskar det men det funkar inte för mig. Jag är för rastlös – och märker plötsligt att jag slutat lyssna.

Syn, kontrast och zoom

När min syn försämras (för korta armar och över 40) blir min dyslexi värre. Suddiga bokstäver är ännu svårare att läsa. Jag älskar mina glasögon – plus att de är snygga och jag ser extra smart ut.

Kontrast spelar också stor roll. Dålig kontrast gör text svårare att läsa, oavsett om det beror på synen, dyslexin – eller en kombination.

Jag byter aldrig typsnitt själv, men jag zoomar ofta, jag justerar tills det känns läsbart.

Det finns ingen universallösning

Inom tillgänglighet vet vi att det inte finns någon lösning som funkar för alla. Därför bygger vi flexibilitet. Vi ger användare val. Vi litar på deras behov.

Men när det gäller så kallade “dyslexitypsnitt” händer något märkligt. Plötsligt förväntas ett typsnitt fungera för alla med dyslexi.

Det är… inte så det funkar!

Jag träffade en användare med dyslexi som föredrog Comic Sans. Comic Sans! Det typsnitt alla designers älskar att hata. Men för hen funkade det. Det var bekant, lätt att läsa, och hen hade använt det i åratal.

Och det är poängen. Vi läser snabbare med typsnitt vi är vana vid – våra hjärnor har redan lärt sig de mönstren.

“Dyslexitypsnitt” – vad säger forskningen?

Det finns typsnitt som marknadsförs som speciellt designade för personer med dyslexi – OpenDyslexic, Dyslexie och andra. De har tjockare nederkanter på bokstäverna och unika former som ska “förhindra att bokstäver vänds upp och ner.”

Fast det funkar inte.

Dyslexi är en fonologisk bearbetningsstörning – det handlar om hur hjärnan kopplar bokstäver till ljud. Att “fixa” hur bokstäver ser ut missar helt poängen.

Studie efter studie visar samma sak: specialtypsnitt ger ingen förbättring i läshastighet eller noggrannhet. Deltagare föredrar ofta vanliga typsnitt som Arial eller Verdana. Och när Marinus et al. (2016) undersökte varför Dyslexie ibland verkade hjälpa, visade det sig bero på avståndet mellan bokstäverna – inte de speciella bokstavsformerna. När de matchade avståndet i Arial försvann skillnaden.

Det som faktiskt gör skillnad enligt forskningen? Ökat teckenavstånd. Radavstånd. Textstorlek. Bra kontrast. Kortare radlängder. Och – ett typsnitt användaren är van vid.

Ge användaren kontroll

Så i stället för att tvinga på folk ett “magiskt dyslexitypsnitt” – ge dem verktyg att justera själva. Teckenavstånd, radavstånd, textstorlek, typsnitt, kontrast, zoom. Lita på att de vet vad som funkar för dem.

Jag använder inga speciella hjälpmedel. Andra använder linjalverktyg, talsyntes, färgade filter. Låt användaren ha kontrollen.

Men att sälja ett typsnitt som lösningen på dyslexi? Det är lika ohjälpsamt som overlays – ren snake oil.