Det borde vara tvärtom

Det är nåt konstigt med tillgänglighet. Vi som jobbar med det varje dag tycker att det är helt självklart, något som alla borde fokusera på i all kommunikation. Varför skulle någon vilja designa eller utveckla något som utestänger grupper av användare? Det verkar ju helt snurrigt.

Men trots lagstiftning, standarder och en allt större generell förståelse för konceptet är det bara en försvinnande liten del av produkter och tjänster som är tillgängliga för alla. Och då är det resultatet av en serie medvetna val – vad gäller krav, lösningar och kontroll. Vilket i sin tur bygger på att inte bara beslutsfattare utan även många andra aktörer haft kunskap och incitament nog för att göra det där lilla extra. Som ibland inte är så litet.

De stora IT-bolagen gör visserligen väsentliga insatser på området, men något default-läge för tillgänglighet är vi långt ifrån. Det är fortfarande i de allra flesta fall lättare att göra fel än rätt oavsett om man är UX-designer, formgivare, utvecklare eller redaktör, vilket i sin tur leder till att det allra mesta som utvecklas, produceras och publiceras är mer eller mindre otillgängligt.

Vi börjar för sent och jobbar baklänges

Det är både uppfriskande och samtidigt lite sorgligt att personer som stöter på tillgänglighetskrav för första gången ofta har samma förvånade uppsyn och ställer en av två typer av frågor; den teknikoptimistiske säger något i stil med: ”Men varför blir det inte rätt automatiskt?” medan den luttrade muttrar olika varianter av: ”Men varför är det så förbaskat krångligt att få till det här?”

Det är lätt hänt att någon av oss som varit med länge ler lite överseende, men det är ju i själva verket helt naturliga frågor! Så mycket som tekniken hjälper oss med nu förtiden – varför är tillgänglighet fortfarande något som kräver medvetenhet, kompetens, tid och inte sällan extra ansträngning? Eller, som Roberta Lulli, projektledare på European Disability Forum utbrast i en video häromåret: ”Varför är det ens möjligt att publicera otillgängligt på en webbplats?”

Det må vara en naiv inställning, men tänk om alla verktyg, från publiceringssystem och editorer till kodbibliotek och designsystem, hade maximal tillgänglighet som grundinställning i standardutförandet. Så att den som absolut vill skapa oläsbara kontraster, obegripliga ”läs mer”-länkar, obefintligt visuellt fokus och ologiska steg i alla processer behövde leta upp en obskyr inställning och aktivt välja det otillgängliga alternativet i stället?

Jag inser att vägen dit kanske inte är helt enkel, men med tanke på alla fiffiga tekniska lösningar som kommer ut på marknaden tillåter jag mig i alla fall att hoppas.

Susanna Laurin, vd och ordförande, Stiftelsen Funka